Tillbaka i gamla fotspår som trampas fram och tillbaka utan att det kommer nya spår. Så känns det just nu. Jag vet inget mer om jobb och inget mer om hur framtiden ser ut efter jul. Utbildningen för att bli godkänd djursjukgymnast verkar komma igång i vår, men verkar gå privat och därmed kosta en tjo-helsikes massa pengar. Kul.
Så just nu är motivationen nere lite och det känns lite tråkigare än tidigare att kliva upp och sitta i köer på väg till jobbet. Hur länge får vi bli kvar här? Måste vi packa ihop huset snart för att flytta? Hur ska jag få plats med jobb, häst, hund och köer till/från jobbet om jag måste byta jobb?
Känns bara lite tyngre i tankarna just nu.
Men jag vet att när jag kommer ut med Xavi i den höstiga luften, känner kylan blåsa in under tröjan, möts av Bobbys värmande mule - då kommer allt att kännas bättre igen. Just nu behöver jag bara lite trygghet. Jag är så förbannat trött på att flytta och inte känna mig hemma. Och jag är färbannat trött på att oroa mig. Hos Xavi och Bobby finns ingen oro, bara en massa kärlek, längtan och underbar päls att gosa in sig i. Jag måste ut - nu!
1 kommentar:
Förstå din frustration, det är svårt att inte veta, det har ju hänt dig förr och är ett h-vete men som sagt förut det brukar ju ordna sig.
Jag är övertygad om att det kommer att göra det även denna gång!
Jag håller tummarna och tackar för den fina helg vi hade häromsisten. Kramar från Mamma
Skicka en kommentar