Höstigt i mitt hjärta!

Ja, hösten är bara bäst!

En liten historia om helgen

Ja, ibland finns det inte så mycket att berätta, ibland finns det mer.
Helgen är inte riktigt slut ännu, men det har faktiskt hänt tillräckligt mycket trevligt för att jag ska känna suget till att vilja berätta lite om det i min blogg.
Vi börjar faktiskt nästan känna oss gamla, jag och David, då vi ofta numer har svårt att sova ut länge på helgmornarna. Både lördag och söndag har vi vaknar mellan 8-9 på morgonen, tagit ut hunden, ätit frukost och sen satt fart på dagen.
Igår passade vi på att putsa alla fönstrena på bottenplan och sätta in fönstervadd som vi köpt på närmaste lokala bygghandeln (låter som reklam, men är inte, skitdyrt!). Det tog ett tag men blev väldigt vintrigt, luddigt och fint! Jag bakade en ny äppelpaj och vi åkte till Ekerö för att handla och passade även på att titta på ett sjukt kul vikinga uppspel. Jag lät mitt hjärta styra för några sekunder och vips inhandlade jag något impulsivt som fick ångesten att stiga lite i efterhand. Men sååå fint.
Vi tog en skogsprommis med häst och hund och sedan blev det en god svamppaj och jag somnade framför Avatar.. eller innan Avatar.
Idag blev det upp lika tidigt och efter morgonprommisen och frukost satte vi igång med städande inomhus. Plocka undan, dammsuga och torka golv. Sedan blev det en 2½ timmes uteritt med 2 jobbarkompisar i den härliga höstluften som bjöd på uppehåll och lite sol idag. In, klippa David och sedan njuta av äppelpajen och kaffe som jag sov bort igår. Nu har jag precis lagt ut min första tradera-annons på ett täcke och hoppas på många seriösa budgivare. Snart dags att baka matbröd till trattkantarellsoppan ikväll på dagens kantarellfångst. Det känns bra, jag gillar hösten!
En extra mjuk-kinds-kram till mamma där hemma som jag drömde om i natt. Lite extra saknad av henne idag..
Nä nu väntar focaccian gott folk! Tjing!

Vapiano!

På vapiano med systra min! Mums!

En ny på väg

Nä, det är ingen bäbis.. vilket jag själv kom att tänka på när jag skrev rubriken. Något mycket mindre önskvärt. Jag har just innuti mig nu, växandes en alldeles förfärlig förkylning. Den börjar så fint igår och idag med rejält halsont, så där så att det är svårt att svälja, man helst vill prata nästan lite nasalt eller ännu bättre - inte prata alls! Är dessutom rädd för att anstränga mig då jag känner att misstänksamma febersvettningar bara väntar på att jag ska ta ut mig trappen så att de kan bryta ut och få mig att må än lite sämre. Så framöver nu så väntar säkert åter igen nysningar, snuva och ett evigt plågande tills den ger sig av igen. Jag som nyss blev av med en förkylning!
Ska kurera mig med stark vitlökshummus, c-vitaminrika hemmaäpplen, massor av te med honung i och varma hästryggar att sitta på. Det sista kan jag helt enkelt inte vara utan, måste boosta själen också! Sen blir det nog lite kramar med syster som kommer i helgen. Kan inte riskera att hon ska bli sjuk nu inför halvmaran! Hon ska vara på topp!
Tur att man kan skriva. Ringer er nog inte idag i trafikkön. Over and out.

Min höstis

Lovade en bild på min skönhet i sitt nygamla hösttäcke. Här är han! Snygging!

På väg hem

Så var köerna avklarade för i em. Känns alltid bra när slottet tornar upp sig.. Snart hemma! :-)

När tiden står still

Tillbaka i gamla fotspår som trampas fram och tillbaka utan att det kommer nya spår. Så känns det just nu. Jag vet inget mer om jobb och inget mer om hur framtiden ser ut efter jul. Utbildningen för att bli godkänd djursjukgymnast verkar komma igång i vår, men verkar gå privat och därmed kosta en tjo-helsikes massa pengar. Kul.

Så just nu är motivationen nere lite och det känns lite tråkigare än tidigare att kliva upp och sitta i köer på väg till jobbet. Hur länge får vi bli kvar här? Måste vi packa ihop huset snart för att flytta? Hur ska jag få plats med jobb, häst, hund och köer till/från jobbet om jag måste byta jobb?

Känns bara lite tyngre i tankarna just nu.

Men jag vet att när jag kommer ut med Xavi i den höstiga luften, känner kylan blåsa in under tröjan, möts av Bobbys värmande mule - då kommer allt att kännas bättre igen. Just nu behöver jag bara lite trygghet. Jag är så förbannat trött på att flytta och inte känna mig hemma. Och jag är färbannat trött på att oroa mig. Hos Xavi och Bobby finns ingen oro, bara en massa kärlek, längtan och underbar päls att gosa in sig i. Jag måste ut - nu!